Ibland när jag sitter och tycker synd om mig själv så brukar jag tänka på att det alltid finns dom som har det värre. Själv är jag ju frisk, har tak över huvudet, mat på bordet, djur i min närhet, personer som jag håller kär osv.

Så varför klagar vi egentligen? Ja jag skriver vi, för ni är många med mig som ibland får någon sorts sorgegloria över skallen och tycker synd om sig själv så att man kan kräkas på det.

Det kan klagas att man väger för mycket, man har för lite pengar, chefen är dum i huvudet, ens partner förstår en inte, exet lurades alltså ska jag hata honom/henne för resten av livet, man har för dålig bil, osv osv.

Men varför fastnar vissa i självömkan? Gör något åt problemet istället. Gillar du inte jobbet? Sök ett nytt!

Har du för lite pengar kvar i slutet av månaden? Försök hitta nya lagliga lösningar.

Gillar kompisarna inte dig? Byt!

Ja ni fattar vad jag menar.

Själv när jag hamnar i ett mentalt lågt läge, så tänker jag på den här killen, Johnny Kennedy.

Man borde skämmas som sitter och klagar på småsaker... Det finns ALLTID någon annan som har det mycket värre.