Idag har jag haft en SÅN dag. Ni vet en dag där man tror att allt kommer att gå hur smidigt och bli hur bra som helst, men som visar sig bli något helt annat.

Jag skulle köra bilpaket idag, men bara upp till Ö-vik så därför skulle jag vänta in Umeå bilen som kom söderifrån. Då det var lite burar gick det fort att lasta och eftersom söderbilen inte dök upp på en stund så såg jag till att kolla brandsläckarna på bilen osv.

Efter en stund (en lååååång stund) så dök han äntligen upp och jag satte igång att hjälpa honom av med lite pallar så att jag kom åt de burar jag skulle ha.

En timme efter att jag hade lastat klart "mina" första burar så var jag äntligen redo att koppla på släpet och börja rulla norrut.

Allt gick smidigt och jag fick tillslut ett samtal från trafikledningen i Ö-vik som berättade att containrarna som jag hade på släpet skulle lämnas ute hos kunden. Jag skulle ringa till dem när jag kom till Bjästa, så att de kunde få tid på sig att få fram en traktor eller större truck. Detta görs och när jag kommer ut till kunden har det gått ca 30 minuter från telefonsamtalet. Tror ni att det fanns någon traktor/större truck där? Nej nej, där står en liten truck med en chaufför som säger: "Men de där kan ju inte jag ta med den här!"

Goddag yxskaft, det var ju därför jag ringde 30 minuter innan.... Observera att jag bara tänkte denna tanke. 

45 minuter senare rullar jag därifrån. Skoj, nej inte direkt.

In på Schenker i Ö-vik, droppar släpet som skulle lastas med material på markplan, backar in bilen mot kaj och drog av burarna, 1 h 45 min senare än den tid jag skulle vara där.

Börjar sen att lasta på Umeågods på bilen, har en liten "meningsskiljaktighet" med trafikledaren, eller meningsskiljaktighet är väl att ta i. Jag tyckte inombords att han lät dryg och att han tyckte synd om sig själv som hade mat som stod och väntande på honom. Och att han minnsan hade varit igång sen 06:30.

"Va bra rå, själv har jag varit igång sen 04:30" sa jag, medan tanken fortsatte med "men jag klagar inte att det kommer att dröja många timmar innan jag får nått att äta...."

Kliver in i bilen och far och kopplar vagnen, backar in vagnen mot kaj. Lastar på de 4 IBC behållarna (som vägde lite över 1000 kg/st) med pallyftaren samt några oljetunnor som skulle till Husum.

Far iväg till Husumfabriken och lossar deras gods. När jag sedan ska stänga bakre delen av släpet så jäklas det (som vanligt), så jag står där och svär för mig själv, tittar bakom axeln och ser två karlar som står och tittar på mig.

Fortsätter att försöka stänga den ett tag till, blickar åter bakåt och ser att gubbarna fortfarande står och glor.

Då var blodsockernivån rekord lågt och hornen växte fram på en millisekund.

"SKA NI GLO LÄNGE?! ELLER HADE NI TÄNKT HJÄLPA TILL?

OM INTE ANNAT SÅ KAN NI FORTSÄTTA ATT JOBBA!!!" säger jag.

Ja jag vet, man ska inte skälla på folk, men nu var klockan 13:10 och jag hade ätit mina två små mackor kl 04:40. Och jag erkänner, jag blir ett monster när blodsockret blir för lågt.   

Jag fick iaf hjälp och tillslut var jag på väg norrut igen. Tack o lov fick jag ett Umeå byte, så 13:45 satt jag i den nya bilen påväg söderut.

Men detta ekipage var tungt och det var många trötta hästar under huven. Så det tog tid.... Som snabbast i uppförsbackarna låg jag i 50 km/h och som lägst 25 km/h. Jippie. Hold your horses va kul det var....

Insåg efter några mil att jag inte kommer hinna stanna att äta, eftersom detta ekipage skulle med tåget. Så det var bara att rulla på och dricka vatten för att dämpa hungern. Hmm, undra om det kan vara en ny dietkur? Lastbilsdieten. Hoppa in och ur hytten, stressa, drick vatten och bli av med onödiga kilon.

Eller förresten, det funkar ju inte. Säger man lastbilschaffis, så tänker man ju osökt på en gubbe med jooooordens mage. Inte någon slimmad snygging. Nä jag tror jag hoppar den tanken.

Iaf, efter många timmar var jag äntligen framme i Sundsvall. In på järnvägen, checka in flak och trailer, få det avlyft och när jag körde genom bommen så hade klockan blivit 17:16 så det var inte många minuter kvar till godo.

Rolig dag va? Så nu är jag lite halv seg, och jag som hade tänkt försöka hinna med att lyfta lite skrot idag. Men nej... jag har haft en sådan dålig uppladdning att jag orkar helt enkelt inte. Det får bli en annan dag.

Sen blir jag lite faschinerad över hur man kan bli så förblindad av bitterhet.

Jag tänker på x'et. Han har sedan ett tag tillbaka tagit bort mig som vän på FB, tror att det var i samband med att jag skrev här på bloggen att jag hade varit ute på date, whatever.

Iaf. Det är ju ändå så att vi stöter ihop med varandra eftersom vi jobbar där vi gör så man borde ju kunna säga hej till varandra kan man ju tycka, blir ju liksom trevligare så.

Men nej. Det går tydligen inte.

Igår smet han in i fikarummet för att slippa heja, och idag så var jag nära att slänga upp ytterdörren i ansiktet på honom när jag skulle fara. Jag sa "Oj då.... Hej."

Men icke, han vägrade att heja trots att vi möttes i dörröppningen.

Jag kan inte låta bli att tycka synd om honom.

Det måste ju stjäla enormt mycket energi utav honom, att hålla fast vid en sådan bitterhet och ilska. Nu kanske han inte alls är bitter, men det är den utstrålningen jag uppfattar att han ger ifrån sig när jag är i närheten.

Tråkigt är det iaf, för trots allt som varit önskar jag honom allt gott.

Nä nu ska jag hoppa in i duschen, sen blir det nått att äta och en cider på det. Ahh, sedan hägrar soffan och tv'n.

Jag har ju glömt bort att berätta om en händelse som inträffade igår som resulterade i en väldigt spak hund.

Det var nämligen så att det skulle komma en traktor och plocka bort gödelshögen inne i rastfållan. Jag och Erika plockar in friesertöserna eftersom vi skulle ut på en ridtur.

P-O sätter upp en lina som förhindrar att de kommer ut. Han ropar på hästarna för att de ska komma och min hund är vid övre rastfållan och strosar i godan ro.

Efter en liten stund kommer två springande och Humla bestämmer sig att springa efter och skälla lite. Är ju bara det att en häst har hamnat på efterkälken, så när Prins kommer farande så är Humla i vägen.... Resultat: Han hoppar över henne!

Jag och Erika är påväg ut till P-O, när han kommer gående mot oss och så småskrattar han lite och säger:

"Vilken dum hund du har..." och så berättade han vad som nyss hade hänt. Då förstod jag varför jag hade mött en hund vars svans hängande rakt ned.

Förutom när jag hackar lök?   Jag blir gråtmild när jag tittar på tv el film där barn eller djur blir illa behandlad.

Då öppnas kanalerna och tårar är ett faktum.

Men sen finns det två filmer som ALLTID får mig att gråta:

"Titanic" och "Mannen som kunde tala med hästar".

I Titanic börjar tårarna att rinna när hon tvingas släppa honom... Gudars va hemsk den känslan måste vara. Huvva.

Mannen som kunde tala med hästar, där sätter det igång när dom rider uppför backen och hästarna börjar kana bakåt. När sedan lastbilen kommer, då har syndafloden kommit och tårarna rinner för fullt.

Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Dina mål
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Jag är säkert enligt många en äcklig människa.

För jag kan bli glad och må bättre av i stort sett allt, dvs jag är en sådan människa som finner glädje redan i de små sakerna. För att ge några exempel på glädje nu när det är vår; att se fjärilar flyga igen, att höra fågelkvittret, att få se blåsippor (som är min favoritblomma btw), att känna värmen ifrån solen, ja allt kan få mig att dra på smilbanden och då mår jag bättre.

Enkel människa att glädja, eller hur.    

Men naturligtvis blir jag ännu gladare när det går bra för min familj, min släkt och mina vänner. Att se dem le och må bra, då mår jag som bäst.

Men jag avslutar med ett citat från Aeschylus (525 f.Kr - 456 f.Kr)

"Lycka är ett val som kräver ansträngning ibland".

Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Dina mål
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Lite jobb. 

Lite fritid, eller ja det blir ju indirekt jobb när dom är lerig som attan.  ;)

Resultatet efter lite borstning.

Erika och Naomi, Snägdenvägen.

Middag hos mamma och min hjärna kunde inte låta bli att registrera att dessa änglar kunde ha blivit lite vulgära om veken hade blivit lite lägre. ;D

Skuggritt.

Vilda Västanåfallet.

Gamla fröken var nöjd men varm.

  Det lovar gott, när nytt liv kommer fram underifrån det gamla tråkiga.

Den här rubriken har jag suttit och funderat på länge. Vad är det egentligen som gör mig upprörd? Naturligtvis finns det många småsaker som kan driva mig till vansinne;

- Människor som håller sig med en offermentalitet HELA tiden. Allt är så synd om dom och de kan inte se några glädjeämnen alls.

Ja du/ni har haft otur. Men va fan gör nått åt det då! Det är du/ni som har kraften att skapa er ett bättre liv, vare sig det är att få bort extra vikt, bättre mental hälsa, förmågan att se de positiva i det vardagliga livet osv osv. Men sluta och tyck synd om er själv!

- Glassplitter från glasflaskor längs med vägarna. Detta fenomen blir jag faktiskt rätt så förbannad över. Många människor verkar drabbas av någon form av akut muskelsjukdom när dom håller i glasflaskor. Detta visar sig genom att när flaskan är lätt (dvs tom), så blir den för tung för att hålla i. 

Har haft oturen några få gånger att Humla har skurit upp trampdynan pga dessa människor med lama armar. Gör ont både på hunden och i mattes plånbok pga veterinärkostnader.

Ja nu lär ju säkert vissa reagera och kanske vilja kommentera ang detta med oupplockad hundbajs. Men nej... det är inte ens i samma kategori. Hundbajset är äckligt ifall man råkar kliva i det, medan glaset kan göra en förjävla skada samt att det tar betydligt längre tid för naturen att bryta ned.

- Människor som inte kan vara ärliga. Oj jisses... Hur svårt kan det vara att säga vad man tycker? Man behöver ju inte vara elak bara därför. Utan man kan ju säga saker på ett snyggt sätt.

Men nått som verkligen får igång blodcirkulationen är dessa förbannade politiker. De inavlade högdjuren som har tappat verklighetsuppfattningen för länge sedan.

Hade jag fått som jag ville, så hade alla som sitter i regeringen och riksdagen under en mandatperiod varit tvungen att leva på existensminimum utan möjlighet att komma åt sina tidigare sparade ekonomiska tillgångar.

Om de hade gjort det, DÅ skulle jag ha större respekt för deras beslut.

För som det är nu, måste det vara jävligt lätt att besluta om olika saker när dom själv ALDRIG riktigt berörs av de genomklubbade besluten. Eller ja, det är ju en sanning med viss modifikation. De får ju själv över mer pengar eftersom vissa skatter tas bort eller sänks.

Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Dina mål
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Detta fick jag uppleva idag.

Jag skulle fara och lämna några produkter till min massör och på vägen dit så står det en äldre man och krattar. Hans skottkärra står på vägen men det fanns tillräckligt med utrymme för att jag skulle kunna komma förbi utan bekymmer.

Kör förbi, backar sedan in på infarten och kliver sedan ur bilen.

Det första karln säger är:

"Jaså, du klarade av att komma förbi skottkärran..."

"Ja..." han jag få ur mig innan han fortsätter.

"Ja kvinnor brukar ju ha problem med att köra bil"

"Jahaja... Det är därför jag kör lastbil"

"...Oj då, jaså du kör lastbil du..."

"Ja så nog fasiken borde jag kunna ta mig förbi en skottkärra...."

Då blev det helt plötsligt ett annat ljud i skällan, för då berättade han hur imponerad han var utav kvinnliga lastbilschaufförer.

Gubbrackare.    

Satt och läste en artikel på AB ang den här 23-åriga killen som dog pga att ingen ambulans blev utskickad. När man läser ord för ord hur samtalet med SOS's sjuksköterskan och den unga killen har varit, så blir jag så upprörd och förtvivlad.

Med tanke på att jag får en vanmaktskänsla av att läsa det. Förstår ni vilken panik och vanmakt han måste ha upplevt över att inte bli trodd? Uscha, måtte inte ens min värsta fiende få uppleva något sådant....

Vem ska man ringa om man behöver akuthjälp, jo 112. Är ju inte så att han kunde ringa någon annan instans för att få hjälp. Utan han var ju helt beroende av ett enda nummer, 112, och där får han en sköterska, som hade en dag där tankarna inte gick rätt i huvudet.

Det är ju lätt att vara efterklok. Men i sådana lägen, är det inte bättre att skicka ut en ambulans eller läkarbil en gång för mycket? Än som i det här fallet en gång för lite?

Men det är väl som vanligt, det sitter i pengar. Pengar som hellre går till att betala ut feta löner till några högdjur, än att se till att verksamheten fungerar.

Dag 22 – Något som gör dig upprörd
Dag 23 – Något som får dig att må bättre
Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Dina mål
Dag 30 – Ett sista ögonblick