NÄR kliver man över den där åldersgränsen där man helt plötsligt verkar få en fobi för vatten? Det är en fråga som jag kan fundera på. Förstår ni inte vad jag menar? Lugn, fortsätt att läsa två meningar till så klarnar det.

Man går man i en affär, strosar lite, går runt hyllorna i godan ro och så helt plötsligt kommer det en frän stank av gammal svett och urin. Man tittar upp (fastän man faktiskt vet) jodå, där ... någon meter framför en går det en gammal farbror/tant. 

Hur kommer det sig att man vid en viss ålder helt plötsligt inte verkar komma ihåg vissa basala saker; som att duscha, tvätta kläder och vädra lägenheten (och då inte ut i trapphuset). Nu kanske jag inte ska dra alla över en kam, men det är något konsigt med det där att åldras. Vissa gör det verkligen inte med elegans.

I sådana här tillfällen får jag sådan god lust att göra som en gammal busschaufför gjorde en gång i mina ungdomsdagar, han sa helt enkelt åt farbrorn som klev på bussen att han måste se till att duscha eftersom han luktade fruktansvärt illa.

Tyvärr gör man ju inte det. Man blir helt plötsligt för finkänslig. Tänk om dom blir ledsen, upprörd eller va fasiken de nu kan tänkas. 

Men varför blir vi det? Är vi rädd att gamlingen ska ramla ihop och dö på fläcken pga skam om någon kommer och ger dom råd? Eller hoppas vi på att deras släktingar eller hemtjänsten ska ta tag i problemet?

Om jag blir så där när jag blir gammal, kan någon då vara så vänlig att säga den otäcka sanningen till mig. DU LUKTAR ILLA! (Förmodligen är jag halvt döv, så ni måste nog prata högt).

Nä nu ska här bakas en saffranskaka.  

God morgon, god morgon.

Vad har den här dagen att bjuda på då förutom ännu mer snö?

Jag vet att den kommer att innehålla den sista ridlektionen för det här året.

Men annars ser det ut att bli en lugn dag. Ska se till att ringa några samtal och förhoppningsvis fixa det sista inför julen.

Men innan dess måste jag bara bjuda på den här lilla strippen.

Förhoppningsvis ger den er ett litet leende.