Finns så många smultronställen som jag trivs på. Speciellt nu när sommaren står vid dörren. Då, beroende på vilket väder det är, far man till det ställe som passar bäst för humöret. En varm sommardag åker jag ut till havet och klipporna för att sola och njuta av doften från havet, vågskvalpet och lugnet det ger.

Man kan ju kasta in en sandstrand också, men med hund så får man inte vara vart som helst. Så därför försöker jag fara till ställen där jag helst får vara själv. Så kan Humla få vara lös och jag behöver inte oroa mig för att det ska komma fram någon icke hundtränad unge.

Folk kan klaga på hundar och att de inte är van vid barn. Men hallå, det är väl ett större problem med ungar som inte är van vid hundar! De kommer fram i full fart mot hunden, utsträckta armar, stirrandes in i deras ögon, ler och ska helst krama hunden. Allt medan föräldrarna tittar på och tycker att det ser så sött ut.

Jag har flera gånger ryat till när ett barn har kommit farande på det sättet. Resultat: Ett barn som tvärstannar och får en darrande underläpp, samt en förälder som stirrar surt på en.

Nåja, det var en sidospår som heter duga. Hahaha.

Mer favoritplatser...

* Västanå fallet.

* Sättna med mullrande dragracingbilar.

* Gården som jag vill äga inom kort.

* Att sitta på muren på Norra berget och bara njuta av utsikten över Sundsvall.

* På en trottoar och kolla på alla snygga och fräna bilar under en cruising.

Ja det är väl några favoritställen som jag tänker delge.

Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Dina mål
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Nu skulle man ju kunna skriva om "enkla" rädslor, sådana som är jobbiga men kanske inte så djupa. Ni vet, rädd för spindlar, höjder mm.

Men det tänker jag inte göra. Jag tänker faktiskt vara så ärlig att erkänna att en utav mina rädslor är att inte finna någon man som tycker om mig för mig.

Oftast verkar det som att de älskar ytan. Det smickras nå förbannat och de har väl aldrig varit så kära som just i mig. Men när de sen inser att jag är en kvinna som kan tänka själv, har egna intressen, mycket killkompisar osv, då dumpas jag fortare än fort. Eller så försöker de ändra mig och då är det jag som står för dumpningen.

Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Dina mål
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Så nu är jag back on track med att gå igenom "blogglistan".

Tänkte att jag skulle berätta om mitt första verkliga mål/vision, ja kalla det för vad ni vill.

Jag har väl aldrig varit riktigt målinriktad, inte så att jag har tagit fokus på en punkt och gått rakt mot den. Har väl mest tagit dagen som den kommer och haft en G D S G D inställning till allt. Ja ni vet, går det så går det.

Men för några år sedan så fick jag en dröm, en vision om vart jag ville bo den dag jag flyttar från lägenheten.

Jag kunde se mig själv bo där. Hur jag fixade i trädgården, ordnade med huset, vilade i hängmattan (jepp en sådan ska jag ha  ) osv osv. 

Jag t.o.m berättade för nuvarande ägarna att om de någon gång funderade på att sälja så skulle de fråga mig först.

Tyvärr så ändrades förutsättningarna i o m att jag blev arbetslös, så mitt mål blev lite otydligt. Drömmen fanns där men tron att jag någonsin skulle kunna klara av det själv var som bortblåst.

För några veckor slogs fötterna undan för mig rejält, då jag fick reda på att de skulle sälja gården. Jag hamnade i chock, allt blev en plan linje, fanns ju inte en chans att jag skulle kunna köpa gården NU.

Två dagar efter beskedet, skulle jag hämta Humla när en idé dök upp i mitt huvud. Allt hopp tändes igen!

Skyndade mig hem och började knåpa ihop en början till en ekonomisk kalkyl.

Fattar ni, jag t.o.m drömmer om detta. Men det blir väl så när jag har suttit och funderat, kalkylerat i veckor och försöker gå igenom ifall jag har missat något.  Hjärnan har processat alla möjliga scenarion. Den har tagit isär varenda idé och tanke jag har haft till molekyler, den försöker se ifall jag gör glädjekalkyler eller om de är rimliga.

Igår satte jag och gårdsägaren oss ned för att gå igenom vilka inkomster och utgifter gården genererar. Och jag säger då det, jag har gjort en betydligt hårdare och dyrare kalkyl än vad vi kom fram till.

Så nog fan ska det här gå!   

För jag bor ju redan där, i hjärnan alltså. Nu vill jag komma dit fysiskt också.

Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Dina mål
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Min joggingtur blev en mix av springande, tvärstanna,plocka fram mobilen och fota allt vackert. Så varsegod, detta är några av de underbara ställen och saker som jag ser på min lilla joggingrunda.   

Idag har jag haft en SÅN dag. Ni vet en dag där man tror att allt kommer att gå hur smidigt och bli hur bra som helst, men som visar sig bli något helt annat.

Jag skulle köra bilpaket idag, men bara upp till Ö-vik så därför skulle jag vänta in Umeå bilen som kom söderifrån. Då det var lite burar gick det fort att lasta och eftersom söderbilen inte dök upp på en stund så såg jag till att kolla brandsläckarna på bilen osv.

Efter en stund (en lååååång stund) så dök han äntligen upp och jag satte igång att hjälpa honom av med lite pallar så att jag kom åt de burar jag skulle ha.

En timme efter att jag hade lastat klart "mina" första burar så var jag äntligen redo att koppla på släpet och börja rulla norrut.

Allt gick smidigt och jag fick tillslut ett samtal från trafikledningen i Ö-vik som berättade att containrarna som jag hade på släpet skulle lämnas ute hos kunden. Jag skulle ringa till dem när jag kom till Bjästa, så att de kunde få tid på sig att få fram en traktor eller större truck. Detta görs och när jag kommer ut till kunden har det gått ca 30 minuter från telefonsamtalet. Tror ni att det fanns någon traktor/större truck där? Nej nej, där står en liten truck med en chaufför som säger: "Men de där kan ju inte jag ta med den här!"

Goddag yxskaft, det var ju därför jag ringde 30 minuter innan.... Observera att jag bara tänkte denna tanke. 

45 minuter senare rullar jag därifrån. Skoj, nej inte direkt.

In på Schenker i Ö-vik, droppar släpet som skulle lastas med material på markplan, backar in bilen mot kaj och drog av burarna, 1 h 45 min senare än den tid jag skulle vara där.

Börjar sen att lasta på Umeågods på bilen, har en liten "meningsskiljaktighet" med trafikledaren, eller meningsskiljaktighet är väl att ta i. Jag tyckte inombords att han lät dryg och att han tyckte synd om sig själv som hade mat som stod och väntande på honom. Och att han minnsan hade varit igång sen 06:30.

"Va bra rå, själv har jag varit igång sen 04:30" sa jag, medan tanken fortsatte med "men jag klagar inte att det kommer att dröja många timmar innan jag får nått att äta...."

Kliver in i bilen och far och kopplar vagnen, backar in vagnen mot kaj. Lastar på de 4 IBC behållarna (som vägde lite över 1000 kg/st) med pallyftaren samt några oljetunnor som skulle till Husum.

Far iväg till Husumfabriken och lossar deras gods. När jag sedan ska stänga bakre delen av släpet så jäklas det (som vanligt), så jag står där och svär för mig själv, tittar bakom axeln och ser två karlar som står och tittar på mig.

Fortsätter att försöka stänga den ett tag till, blickar åter bakåt och ser att gubbarna fortfarande står och glor.

Då var blodsockernivån rekord lågt och hornen växte fram på en millisekund.

"SKA NI GLO LÄNGE?! ELLER HADE NI TÄNKT HJÄLPA TILL?

OM INTE ANNAT SÅ KAN NI FORTSÄTTA ATT JOBBA!!!" säger jag.

Ja jag vet, man ska inte skälla på folk, men nu var klockan 13:10 och jag hade ätit mina två små mackor kl 04:40. Och jag erkänner, jag blir ett monster när blodsockret blir för lågt.   

Jag fick iaf hjälp och tillslut var jag på väg norrut igen. Tack o lov fick jag ett Umeå byte, så 13:45 satt jag i den nya bilen påväg söderut.

Men detta ekipage var tungt och det var många trötta hästar under huven. Så det tog tid.... Som snabbast i uppförsbackarna låg jag i 50 km/h och som lägst 25 km/h. Jippie. Hold your horses va kul det var....

Insåg efter några mil att jag inte kommer hinna stanna att äta, eftersom detta ekipage skulle med tåget. Så det var bara att rulla på och dricka vatten för att dämpa hungern. Hmm, undra om det kan vara en ny dietkur? Lastbilsdieten. Hoppa in och ur hytten, stressa, drick vatten och bli av med onödiga kilon.

Eller förresten, det funkar ju inte. Säger man lastbilschaffis, så tänker man ju osökt på en gubbe med jooooordens mage. Inte någon slimmad snygging. Nä jag tror jag hoppar den tanken.

Iaf, efter många timmar var jag äntligen framme i Sundsvall. In på järnvägen, checka in flak och trailer, få det avlyft och när jag körde genom bommen så hade klockan blivit 17:16 så det var inte många minuter kvar till godo.

Rolig dag va? Så nu är jag lite halv seg, och jag som hade tänkt försöka hinna med att lyfta lite skrot idag. Men nej... jag har haft en sådan dålig uppladdning att jag orkar helt enkelt inte. Det får bli en annan dag.

Sen blir jag lite faschinerad över hur man kan bli så förblindad av bitterhet.

Jag tänker på x'et. Han har sedan ett tag tillbaka tagit bort mig som vän på FB, tror att det var i samband med att jag skrev här på bloggen att jag hade varit ute på date, whatever.

Iaf. Det är ju ändå så att vi stöter ihop med varandra eftersom vi jobbar där vi gör så man borde ju kunna säga hej till varandra kan man ju tycka, blir ju liksom trevligare så.

Men nej. Det går tydligen inte.

Igår smet han in i fikarummet för att slippa heja, och idag så var jag nära att slänga upp ytterdörren i ansiktet på honom när jag skulle fara. Jag sa "Oj då.... Hej."

Men icke, han vägrade att heja trots att vi möttes i dörröppningen.

Jag kan inte låta bli att tycka synd om honom.

Det måste ju stjäla enormt mycket energi utav honom, att hålla fast vid en sådan bitterhet och ilska. Nu kanske han inte alls är bitter, men det är den utstrålningen jag uppfattar att han ger ifrån sig när jag är i närheten.

Tråkigt är det iaf, för trots allt som varit önskar jag honom allt gott.

Nä nu ska jag hoppa in i duschen, sen blir det nått att äta och en cider på det. Ahh, sedan hägrar soffan och tv'n.

Jag har ju glömt bort att berätta om en händelse som inträffade igår som resulterade i en väldigt spak hund.

Det var nämligen så att det skulle komma en traktor och plocka bort gödelshögen inne i rastfållan. Jag och Erika plockar in friesertöserna eftersom vi skulle ut på en ridtur.

P-O sätter upp en lina som förhindrar att de kommer ut. Han ropar på hästarna för att de ska komma och min hund är vid övre rastfållan och strosar i godan ro.

Efter en liten stund kommer två springande och Humla bestämmer sig att springa efter och skälla lite. Är ju bara det att en häst har hamnat på efterkälken, så när Prins kommer farande så är Humla i vägen.... Resultat: Han hoppar över henne!

Jag och Erika är påväg ut till P-O, när han kommer gående mot oss och så småskrattar han lite och säger:

"Vilken dum hund du har..." och så berättade han vad som nyss hade hänt. Då förstod jag varför jag hade mött en hund vars svans hängande rakt ned.

Förutom när jag hackar lök?   Jag blir gråtmild när jag tittar på tv el film där barn eller djur blir illa behandlad.

Då öppnas kanalerna och tårar är ett faktum.

Men sen finns det två filmer som ALLTID får mig att gråta:

"Titanic" och "Mannen som kunde tala med hästar".

I Titanic börjar tårarna att rinna när hon tvingas släppa honom... Gudars va hemsk den känslan måste vara. Huvva.

Mannen som kunde tala med hästar, där sätter det igång när dom rider uppför backen och hästarna börjar kana bakåt. När sedan lastbilen kommer, då har syndafloden kommit och tårarna rinner för fullt.

Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Dina mål
Dag 30 – Ett sista ögonblick

Jag är säkert enligt många en äcklig människa.

För jag kan bli glad och må bättre av i stort sett allt, dvs jag är en sådan människa som finner glädje redan i de små sakerna. För att ge några exempel på glädje nu när det är vår; att se fjärilar flyga igen, att höra fågelkvittret, att få se blåsippor (som är min favoritblomma btw), att känna värmen ifrån solen, ja allt kan få mig att dra på smilbanden och då mår jag bättre.

Enkel människa att glädja, eller hur.    

Men naturligtvis blir jag ännu gladare när det går bra för min familj, min släkt och mina vänner. Att se dem le och må bra, då mår jag som bäst.

Men jag avslutar med ett citat från Aeschylus (525 f.Kr - 456 f.Kr)

"Lycka är ett val som kräver ansträngning ibland".

Dag 24 – Något som får dig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Dina rädslor
Dag 27 – Din favoritplats
Dag 28 – Något du saknar
Dag 29 – Dina mål
Dag 30 – Ett sista ögonblick