misspepper

Senaste inläggen

Av Maggan - 11 januari 2015 16:41

Jag måste vara en av de sämsta på att blogga. Kanske beror det på det faktum att jag faktiskt försöker leva mitt liv, under den tid jag lever. :)

Men iaf, julen har passerat likaså nyår. Här sitter vi i starten på 2015 och försöker kisa in i framtiden för att se en liten glimt om vad som komma skall. Vissa verkar se mörker och elände, andra ser en ljus och glittrande framtid.

Hur den kommer att bli? Det bestämmer faktiskt du. Din värld blir vad du gör den till.

Själv ska jag njuta av varje dag. Jag ska se ljuset i varje mörkt hörn och jag kommer att göra mig själv lycklig oavsett händelse.




ANNONS
Av Maggan - 7 november 2014 22:06

Man kan lugnt säga att jag är rätt så dålig på att hålla bloggen uppdaterad.

Men ibland kommer det några små vindar av kreativitet och då sitter jag här igen.


Lite tankar och funderingar som ligger i min hjärna. Dels var det det ang en blogg jag läste av Mårten Andersson, ni vet han med Soober krogen. Iaf så hade han skrivit ett inlägg där kontentav var att vi i Sverige har skapat en värld av egoister.

Och jag kan bara hålla med om allt han skrev.

För i min hjärna så finns det många orsaker till att detta händer. Om det är sant eller inte, ja det är upp till var och en att ta ställning till. Men här är några orsaker enligt mig.


1) När jag gick i skolan och betygen skulle delas ut så jämfördes man med alla andra och det fanns bara ett visst antal 5'or, 4 or osv. Så var du sämre än toppeleverna, ja då fick du betyg därefter. Det behövde iof inte betyda att du var dum i huvudet. Bara det att det fanns andra som var bättre än dig.

Men om jag inte är helt ute och cyklar, så jämförs man inte längre. Utan det är individuellt satta betyg, plus att du som elev har stor möjlighet att påverka din skolgång med devisen "Frihet under ansvar".

Jag må vara korkad, men jag förstår inte hur detta kan vara bra för "OSS" känslan. Utan vi fostrar "JAG" individer.


2) Dagens dags-/kvällstidningar....

Här har vi en hel industri som vill en sak, sälja lösnummer och att överleva internets intåg.

Hur gör man det då? Jo man försöker bl.a få fram de mest "smaskiga" bilderna. Men då det är dyrt att ha många fotografer anställd, ger man gemene man istället en möjlighet att skicka in sina bidrag för att EVENTUELLT vinna pengar på just sin bild. Låter ju jätte bra att Svenssons kan få lite extra klirr i kassan.

Resultat: Människor som stannar på olyckor, men inte för att hjälpa till utan för att fotografera. Där bilderna antingen skickas in till tidningar eller läggs upp på sociala medier för att få så många klick eller likes som möjligt.


3) Dagens ungdom verkar ha ett stort behov av att synas. Vart detta behov kommer ifrån kan man fråga sig. Är det föräldrar som är för upptagen med sitt, att de missar sina barn? Eller är det skolan som har för lite resurser för att kunna ge uppmärksamhet till eleverna på lektionerna?
Ett sätt att få uppmärksamhet verkar dock vara att deltaga i någon dokusåpa. Efter att ha visat upp sig på bästa sändningstid, blir dom berömd med möjlighet att tjäna de där pengarna som ger dem status.

Tragiskt enligt mig.


Som sagt, detta är bara några av mina små funderingar och om det finns någon sanning i dem eller inte. Ja det är upp var och en att avgöra.

ANNONS
Av Maggan - 12 april 2013 18:20
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
Av Maggan - 23 mars 2013 11:06

Det finns många saker som jag kan bli så sinnesjukt less på, exempelvis när människor är korkad. Nä nu menar jag inte korkad som den där blonda tjejen i filmen som går på FB när hon ska gissa hur långt tid det tar att åka 80 miles om man åker 80 mph.

Nej jag menar dessa människor som uppenbart är rasistisk och delar all möjlig propaganda på FB utan att tänka till. Det är allt från hur mycket pengar invandringen kostar varje svensk skattebetalare per år, till hur synd det är om alla svenskar som inte får något bidrag medan invandrare får pengar. Buhu, buhu.

VART tog empatin vägen? Personligen försöker jag sätta mig in i deras situation.


Om jag skulle vara tvungen att fly för livet till ett helt främmande land där jag inte kan språket, då skulle jag behöva lite tid att lära mig språket. För nog vill man kunna göra sig förstådd om man ska söka jobb och dra in egna pengar samt betala skatt. Men sedan gäller det ju att någon vill anställa någon som pratar lite konstigt.

Sen hade det funnits en stor risk ändå för utanförskap pga att jag placerats i ett förort med hög arbetslöshet, där samhället har gett upp framtidstron på området. 


Dessa rasister verkar vara helt hjärntvättad i att invandrare är de onda. (Naturligtvis finns det arslen även där, men det finns extremt många arslen av svenskt ursprung också). Men jag tror att majoriteten av alla som kommer vill känna sig som en människa. En människa som vill göra rätt för sig, OM de bara får chansen.


Av Maggan - 15 mars 2013 13:52

Idag är en sådan dag. Men jag tänker hålla mig från svordommarna och bara krasst konstatera att min lilla Ruby inte får komma till Sverige. Känns surt och riktigt riktigt tråkigt, för jag tror att den lilla hunden hade passat in alldeles utmärkt här hos mig.

Men tyvärr var hennes tillstånd för allvarligt och de vill därför inte adoptera bort henne.


Få väl se när det dyker upp en ny hund som faller mig på läppen.

Av Maggan - 14 mars 2013 18:01

Det går en video på FB när Jeff Gordon kör runt med en bilförsäljare.  Rolig att titta på.

Men jag tycker faktiskt att den här är rätt så rolig också.

Av Maggan - 13 mars 2013 17:54

Jag har under en längre tid varit in på en hemsida för att titta på gatuhundar som söker ett nytt hem. Har väl inte tänkt skaffa någon ny än, eftersom jag har sagt att så länge Humla finns så ska det inte komma in en ny hund.

Men ni vet hur det är, bara för att man tittar innebär det ju inte att man köper. Utan det är roligt att se vad som finns.


Iaf så var jag in på sidan i helgen och av någon anledning klickade jag på en liten hund som skulle väga ca 10-13 kg som vuxen. Och denna hund fångade mig med storm. Så fort jag läste om hunden samt såg bilderna visste jag att detta var MIN hund!

Hjärnan och hjärtat hade en hård kamp fr.o.m den stunden. Hur skulle jag göra?

Skulle jag ta hem Ruby med risk att hon lär sig alla dåliga saker som Humla gör?

Skulle jag vänta till att Humla går bort och se ifall det kommer någon annan hund (vilket det naturligtvis kommer att göra) som fångar mitt intresse?

Tankarna gick runt, runt, runt, i skallen och på måndag kväll hade jag fattat ett beslut. Jag skickade in en intresseanmälan! Det gick helt enkelt inte att låta bli. Det är ju MIN lilla hund som sitter där i Rumänien.


Kollade av mailen hela kvällen ifall det skulle ha kommit ett svar, men icke.

Tisdag morgon, inget mail. Fan också. Men men, det hade bara gått ett par timmar så de hade nog inte hunnit läsa eller bilda sig en uppfattning än.

Kollade mailen igen runt lunchtid och yes, ett svar hade kommit. Öppnade det fort som attan på mobilen och där fick jag besked om att min intresseanmälan lät bra, men de ville att jag skulle läsa och fylla i några dokument. Fan, här satt jag "fast" på jobbet. Jag ville ju bara hem och fylla i de där dokumenten.

Oj vad långsamt timmarna gick efter det....


När jag kom hem har jag nog aldrig slagit på datorn så fort iaf. Man kan säga att jag kastade mig över den. In på mailen, läste dokumenten och svarade på frågorna och mailade tillbaka dem.

Nu. Nu var det bara att vänta på ett svar. Ja eller nej. Nervös väntetid skulle det bli.

Så kom helt plötsligt tvivlet in. Vad har jag gjort? Gjorde jag rätt? Tänk om de säger nej? Tänk om Ruby och Humla inte kommer överens? tänk om jag inte kan vara ledig där de frösta dagarna när hon kommer hem? Tänk om....


Runt 18-tiden ringer telefonen. Ett nummer som jag inte känner igen, jag tror att det är någon som vill veta något om dressyrträningen för Marc André Wéry som är till helgen.

Men någon dressyrträning var det inte tal om, utan det var en representant från hundhemmet som ringde. Trodde jag skulle smälla av att de ringde så fort. Efter en liten frågestund säger hon att Ruby skulle få det väldigt bra i Sverige och hemma hos mig. Så var det klart. I mitten av april skulle jag få hem MIN hund. Total lycka och upprymdhet kantade kvällen.


 


Nu började tankegångarna fundera på vilka saker som jag skulle behöva införskaffa. En hundsäng, en fodertunna, annat foder, nya matskålar, koppel... eller nej jag har ett tunnare läderkoppel som skulle kunna funka på henne, men ett nytt halsband kommer att behöva köpas in när hon väl är här.

Och ett nytt namn. Definitivt ett nytt namn. Ruby, ligger lite svårt i munnen när man ska ropa och låta glad. Men vad kan hon heta då? Hmmm, Rubin, Sessan, April? Det är svårt det här med namn, men jag antar att det kommer när man ser henne.


Idag på förmiddagen ringde jag och fixade med försäkringen. Blir på samma ställe som jag har katterna försäkrade.  Kanon bra att ha det klart tills den dag då det blir aktuellt att aktivera den. Dvs den dag hon kommer hem.   


Så efter lunch ringer telefonen. När jag ser att det är hon, representanten från hundhemmet, får jag en liten klump i magen. Vad vill hon nu? Hon ringde för att fråga om jag skulle vara intresserad av att ta en annan hund. Det var nämligen så att när de pratade med Rumänien, fick de reda på att Ruby har fått problem med sina bakben. De hade tagit henne till en veterinär som i dagsläget inte kan säga om det beror på att hon har vuxit mycket (4 kg på ca 2 månader) eller om det är så att hon har höftledsdysplasi. Oavsett, så måste jag (om jag valde att fortsätta med Ruby) vänta i några månader innan det kunde vara aktuellt för mig att få hem henne.


Den där enorma glädjen jag hade känt bara minuter innan, förvandlas i ett slag - till just ett slag i magen. Hade jag jinxat denna händelse genom att jag gladeligen börjat berätta för folk att det skulle komma in en ny hund i mitt liv?


Representanten skulle skicka över mailet från Rumänien med alla information som de hade fått, så jag hade något att ta ställning till.

Då blev det en lååååång väntan igen. Eller ja nu tog det bara 10 minuter innan jag fick mailet, men ändå, det kändes som en evighet. Efter att ha läst det, ringde jag upp och meddelade att jag fortfarande var intresserad av Ruby, men att jag ville vänta för att se hur det hela utvecklades.


Nu håller jag bara tummarna att det är som jag tror, att hon har växt så mycket iom att hon har fått näringsrik mat och att det är därför som denna "funny walk" har tillkommmit.


Av Maggan - 9 mars 2013 10:54

Igår var det som vi alla vet den internationella kvinnodagen. Och ett tu tre, förvandlades Facebook till ett överflöd av små pluttig-nuttiga statusuppdateringar, där karlar pussade, kramade och älskade sina kära flickvänner/sambos osv. Jätte gulligt. Verkligen. OM det hade varit alla hjärtans dag.


Personligen hade jag önskat att det manliga könet hade valt att flytta fokus åt ett  l i t e t   annat håll och tänkt på hur ojämställt det faktiskt är i världen och Sverige 2013.


Visst, vi kvinnor har sluppit ut från husets fyra väggar, vi har rösträtt, vi får arbeta inom det militära, herre gud det finns ju t.o.m kvinnor som kör timmer ute i skogarna. Men tyvärr finns det fortfarande ett tänk som verkar sitta som ett järngrepp i det svenska folkhemmet.

Nej det är inte bara männens fel att det är så. Vi kvinnor/tjejer bidrar i allra högsta grad till att denna kvarvara från forntiden lever kvar.


Vi gör oss själva till objekt. Med en mentalitet som säger att vi är värdelös såvidare vi inte har en man vid vår sida. Jag vet inte hur många jag känner som är deprimerade och känner att livet suger så hårt för att de är singel. Det är lite "Buhu-vad-synd-det-är-om-mig" syndrom som retar mig till vansinne. Vafan, ja ni lever som singlar, men ni lever inte ensam. För många av er har fått barn och ni verkar inte förstå att ni fortsätter att pränta in i nästa generation att kvinnor kan INGENTING utan en man.... Sluta vara ett sådant förbannat våp och börja tänk som en karl! Börja ge er beröm för vad ni gör, ta för er av livet och se till att göra något bra av den tid som vi har. Sitt inte och vänta på att drömprinsen ska komma och räddar er från den grå vardagen. Färga den själv!



Sedan kan vi alltid lägga en liten tanke på vad det är för typ av bilder som florerar på ex FB som ger mest "likes"?

Jo bilder av halvnakna kvinnor som visar upp sina "förmågor". Kvinnor som exempelvis ålar sig som på motorcyklar och på bilar i små tygbitar som skulle kunna kallas bikinis. Dessa bilder ger många likes och kommentarer från det manliga könet (uppenbarligen) och ingen verkar reagera.


Naturligtvis fattar jag, kvinnokroppen är snyggare att titta på än den manliga....men likt förbannat ger det ett synsätt som är fel i min mening.


För allvarligt, HUR många gånger ser inte DU bilder på Facebook där dina kvinnliga vänner lägger upp bilder där de försöker se så sexig och oemotståndlig ut som möjligt? Ni vet, bilder tagna lite snett uppifrån, där de tittar under lugg och putar med munnen för att försöka få till Angelina Jolie's läppar. Helst ska de ha på sig någon liten sexig outfit också, som pricken över i'et, för att ni ska gå i taket och ge henne så många komplimanger och tummar upp som möjligt. Hon i sin tur får en egotripp och vill naturligtvis inte vara sämre nästa gång och spiralen har börjat.

Grattis Sverige och grattis alla kvinnor. Nu har vi något att slå oss för bröstet med. (ironi).



Ska vi sedan gå ut i arbetslivet och titta, så har vi inte kommit så långt där heller. Enligt Statistiska Centralbyrån får kvinnor i genomsnitt 17% mindre i plånboken än vad deras manliga kollegor får. För att ge ett litet exempel, för varje 1000-lapp som vi kvinnor tjänar, så får den manliga kollegan 1170. Är jag feminist för att tycka att det är fel? Isf ställer jag mig gladeligen i det feministiska facket, för nog kan man kräva att vi ska ha samma lön för samma arbete. Jag menar, vi har ju alla fått samma utbildning, varför ska det helt plötsligt bli skillnad i lönekuvertet?


Tyvärr kommer ingenting att ändras.

För ni män är fortfarande för fega att ställa er i feminist hörnet och kräva ändring.

Det närmaste "protest" som är i ropet just nu, är väl ingångslönerna för sjuksköterskor. Där har de krävt en ingångslön på 24000 kr, men som sagt, det är ett kvinnodominerande yrke så nej... det ser mörkt ut för en sådan ändring.


Ja jag skulle kunna skriva lite till av det som ligger och gnager i hjärnan, men det får räcka för den här gången.


Eller nej, jag ska ska skicka med en liten filmlänk som jag tycker samanfattar hur Sverige ser ut idag.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se