Hade i stort sett precis satt mig vid bordet på Sea Street Sushi Bar tillsammans med min lunchdate M, när himlens portar öppnade sig. En regnskur som hette duga satte igång och under en stund så haglade det som attan ute. 

M: (Med ironi och buspojks blick ) Vi kanske skulle ha tagit ett bord ute...

Sen satt vi och små kommenterade de som stod och tvekade i dörröppningen, tyckte väl att de såg lite feg ut. Vissa stod och man kunde höra hur de funderade på att vänta ut det värsta. Efter ett kort tag insåg de att det var omöjligt, utan de drog jackan över huvudet och sprang ut.

Själv hade vi ju inte hunnit börja äta när de rusade ut, så jag tänkte att det värsta hade väl gått över när vi var klar, typ 1 h senare.

Tänk vad fel jag hade.

När vi klev ut genom dörren stod regnet ned som spön i backen. Det FORSADE vatten på gatorna och sjöar bildades t.o.m i nedförsbackar. Faschinerande.

Det tog mindre än 10 m efter att jag hade klivit ut genom dörren tills att jag var helt genomblöt. Efter 25 m så hade jag t.o.m fullt med vatten i skorna. Insåg då (eller ja det gjorde man ju tidigare) att det var ingen idé att springa genom regnet. Det var ju liksom redan försent att tro att man kunde ta sig till bilen i City-P huset utan att bli blöt. Utan vi gick i rask takt, parerande mellan de nybildade sjöarna och det vilt forsande vattnet på gatorna. Även om man redan var blöt så vill jag ju inte ha  ä n n u  mer vatten i skorna.

Kunde inte låta bli att gå och skratt för mig själv. Det var länge sedan jag var så jäkla blöt. Jeansen hade förvandlats till någon form av kroppsstrumpa, skorna ville aggera testpilot för hur mycket vatten som kunde stanna kvar inne i skon (istället för att hålla det ute), munkjackan vägde helt plötsligt några kilo extra och tröjan jag hade på mig var faktiskt hyffsat torr... förutom på två ställen...

M tyckte att jag borde fixa det där med mjölkläkaget, för det såg ju förjävligt ut.

Hahaha, galning.

Men här kommer iaf några få bilder som jag han fota.

  Snygga Tienke hos veterinären.

Igår var det dags för veterinärbesiktning av töserna. Allt gick bra och det svåraste var väl att hitta kännetecken på dem för att skriva in i papperna. (Ja Tineke är väl inte så svår med sin "grop" i halsen).

Men iom detta så lär ju dagen D komma med stormsteg. Snart är man utan kära hästen.... Känns vemodigt och det lär rinna många tårar nedför min kind när det är dags att säga farväl. Men det positiva är ju att de inte försvinner så långt härifrån, möjlighet att fara och hälsa på och hålla kontakten med de nya ägarna finns ju.

Sedan så håller jag på att intala mig själv att det ska bli intressant att börja rida ridskolehäst igen. Så får man se ifall man har utvecklats något på de 9 år som man har ridit privat häst.

  Men jag vet ju att detta är en "en-gång-i-livet-häst". Jag kommer ju aldrig att få rida en häst som henne igen.

En häst med egen motor men som lyssnar på tygeltagen. En häst som vill lära, vill göra rätt. En häst som har ett hjärta av guld och är cool som en filbunke. Det har jag fått upptäcka ett par gånger, bl.a när hon halkade omkull med bakbenen på en träbro. Först åt vänster, landade helt på baken, klev lugnt upp, halkade igen fast åt andra hållet och var fortfarande lugn när hon ställde sig upp på benen och gick av bron. Helt otroligt! Hade det varit Bangkok eller någon annan häst som jag har haft nöjet att rida, så hade det varit panik när de skulle kliva upp. Men inte Tineke. Älskade gulliga häst.

Så visst, det känns inte så kul att släppa iväg henne. Helst hade jag velat ha kvar henne på gården, men livet är ju så ibland. Man får inte allt som man vill ha.

Och med tanke på att jag kunde "rädda" gården, så får jag nöja mig med det för stunden. Men en egen häst kommer jag att ha någon gång i framtiden, var så säker. Vem vet, kanske en avkomma från Tineke....