Jag är helt slut efter gårdagen.

Igår fick jag och Rolle bege oss ut på en långkörning med lastbil och släp. Ni kommer väl ihåg att det var ett litet snöfall igår va?

Jag har ju inte ens kört med bara lastbilen på ett snöigt underlag längs med vägen tidigare, så jag måste erkänna att jag var grymt nervös. Såg bilder framför mig hur vi skulle bli stående i någon backe eller än värre kana ut i något dike.

Samtidigt tänkte jag att det var lika bra att ta tjuren vid hornen, för nu har man ju ändå någon som kan sitta och instruera en annan om hur jag ska göra INNAN det är för sent.

Rolle fick börja köra och ekipaget började rulla mot Bispgården och Sollefteå.

Det gick som en dans. Inte en tillstymmelse till att vi skulle fastna någonstans, så jag började andas ut. Det var nästan inga bilar ute på vägen, tror att det var en personbil som kom ikapp och körde om oss. Sedan tror jag att vi mötte typ 2 lastbilar och 1 timmerbil på hela vägen upp till Bispgården.

När vi började närma oss Sollefteå gjorde vi så att vi for in på Viksjövägen för att hitta en bra P-plats där vi kunde ställa av vagnen, för att sedan åka in till Sollefteå för att äta lunch.

Efter lunch var det dags för mig att sitta bakom ratten. Jag fick äran att ta Viksjövägen.... Ni som känner till området vet att den vägen är smal som själva fan. Det här gjorde mig nervös igen. Nu dök plötsligt bilder upp i mitt huvud från nyhetsklippen i tidningarna upp, ni vet, de om de dödsolyckor som har varit på den här vägen med ... ja just det ja... lastbilar.

Shit shit shit.

"Lugn och fin. Andas" satt jag och tänkte för mig själv.

Men det var gånger som körläraren Micke fick påminna mig om att det var okey att andas. De var efter vissa gånger där vi mötte timmerbilar. Jisses vägjäveln är ju smal i vanliga fall, men när det samtidigt inte är riktigt plogat då blir den ännu smalare. Och jag som då är en rookie i sammanhanget, jag tyckte att det var riktigt otäckt. Å det står jag för!

Det vi alla i bilen kunde konstatera var att jag fick se  m y c k e t  mer timmerbilar på den här smala vägen än vad Rolle fick på sin breda fina väg. Tror nog att jag stötte på ett 10-tal och efter varje möte kom jag på mig själv att jag slutade andas, gjorde några miner/grimaser och sedan fick jag även ett litet träningspass på rumpan (jag satt nämligen och spände mig).

Vi kom ju ner till Sundsvall vid 15-tiden helskinnade utan att ha fått stopp en enda gång.

Sedan skulle jag och Tony deltaga i ett möte med skolan och arbetsförmedlingen, iaf var det dom jag trodde skulle deltaga. Men det visade ju sig att det var något större möte.

Iof var skolan och AF några av deltagarna, men där var även en representant för TYA, en regionschef för YA, en från åkerinäringen och så vi elever (jag, Tony och Elin).

Var ett intressant möte.

Nej nu tickar klockan på alldeles för mycket, så nu måste jag rusa. Fortsättning följer.