Jag vet inte om jag är gammalmodig eller en trädkramare. Men att lämna en plats på detta sätt är fan inte ok!

      När man kommer till platser där folk tidigare har roat sig med att äta och dricka men som av någon anledning (när det är dags att gå hem) har blivit helt lam i armarna, gör mig helt rabiat. Att efterlämna skräp och glasskross (för tydligen är det skitkul att slå sönder glasflaskor mot allt som är hårdare än glaset) tyder på en otroligt dålig förståelse för vilket lidande det kan bli för andra, både djur och människor.

Skulle jag se folk göra det har jag go lust att krossa knäskålarna på dom, så kan dom agera lam hur mycket dom vill. Jaså, har du ont? Ja men släpa dig ut till vägen genom glassplittret då, idiot!

Ja ni fattar.

Jag hatar verkligen människor som inte respekterar att andra vill kunna njuta av platser, utan att vara livrädd för att råka kliva på en glasbit. Eller att hunden ska råka skära sönder tassarna, vilket blir en enorm veterinärkostnad.

Sen skulle jag vilja ge en känga till kommunen som ställer upp en fin plats med bord och bänk, men glömmer det viktigaste. Att sätta ut en papperskorg så folk har någonstans att kasta skräpet.

Lite bilder som jag lånat från st.nu och de läsarbilder som hade kommit in ang regnovädret som drog in över Sundsvall igår vid lunch.

  Esplanaden.

  MC parkeringen var något vattenfylld....

  Lågt i tak...

Vill ni se mer? Gå in på www.st.nu och klicka ni in er på Bildalbum.

Hade i stort sett precis satt mig vid bordet på Sea Street Sushi Bar tillsammans med min lunchdate M, när himlens portar öppnade sig. En regnskur som hette duga satte igång och under en stund så haglade det som attan ute. 

M: (Med ironi och buspojks blick ) Vi kanske skulle ha tagit ett bord ute...

Sen satt vi och små kommenterade de som stod och tvekade i dörröppningen, tyckte väl att de såg lite feg ut. Vissa stod och man kunde höra hur de funderade på att vänta ut det värsta. Efter ett kort tag insåg de att det var omöjligt, utan de drog jackan över huvudet och sprang ut.

Själv hade vi ju inte hunnit börja äta när de rusade ut, så jag tänkte att det värsta hade väl gått över när vi var klar, typ 1 h senare.

Tänk vad fel jag hade.

När vi klev ut genom dörren stod regnet ned som spön i backen. Det FORSADE vatten på gatorna och sjöar bildades t.o.m i nedförsbackar. Faschinerande.

Det tog mindre än 10 m efter att jag hade klivit ut genom dörren tills att jag var helt genomblöt. Efter 25 m så hade jag t.o.m fullt med vatten i skorna. Insåg då (eller ja det gjorde man ju tidigare) att det var ingen idé att springa genom regnet. Det var ju liksom redan försent att tro att man kunde ta sig till bilen i City-P huset utan att bli blöt. Utan vi gick i rask takt, parerande mellan de nybildade sjöarna och det vilt forsande vattnet på gatorna. Även om man redan var blöt så vill jag ju inte ha  ä n n u  mer vatten i skorna.

Kunde inte låta bli att gå och skratt för mig själv. Det var länge sedan jag var så jäkla blöt. Jeansen hade förvandlats till någon form av kroppsstrumpa, skorna ville aggera testpilot för hur mycket vatten som kunde stanna kvar inne i skon (istället för att hålla det ute), munkjackan vägde helt plötsligt några kilo extra och tröjan jag hade på mig var faktiskt hyffsat torr... förutom på två ställen...

M tyckte att jag borde fixa det där med mjölkläkaget, för det såg ju förjävligt ut.

Hahaha, galning.

Men här kommer iaf några få bilder som jag han fota.

  Snygga Tienke hos veterinären.

Igår var det dags för veterinärbesiktning av töserna. Allt gick bra och det svåraste var väl att hitta kännetecken på dem för att skriva in i papperna. (Ja Tineke är väl inte så svår med sin "grop" i halsen).

Men iom detta så lär ju dagen D komma med stormsteg. Snart är man utan kära hästen.... Känns vemodigt och det lär rinna många tårar nedför min kind när det är dags att säga farväl. Men det positiva är ju att de inte försvinner så långt härifrån, möjlighet att fara och hälsa på och hålla kontakten med de nya ägarna finns ju.

Sedan så håller jag på att intala mig själv att det ska bli intressant att börja rida ridskolehäst igen. Så får man se ifall man har utvecklats något på de 9 år som man har ridit privat häst.

  Men jag vet ju att detta är en "en-gång-i-livet-häst". Jag kommer ju aldrig att få rida en häst som henne igen.

En häst med egen motor men som lyssnar på tygeltagen. En häst som vill lära, vill göra rätt. En häst som har ett hjärta av guld och är cool som en filbunke. Det har jag fått upptäcka ett par gånger, bl.a när hon halkade omkull med bakbenen på en träbro. Först åt vänster, landade helt på baken, klev lugnt upp, halkade igen fast åt andra hållet och var fortfarande lugn när hon ställde sig upp på benen och gick av bron. Helt otroligt! Hade det varit Bangkok eller någon annan häst som jag har haft nöjet att rida, så hade det varit panik när de skulle kliva upp. Men inte Tineke. Älskade gulliga häst.

Så visst, det känns inte så kul att släppa iväg henne. Helst hade jag velat ha kvar henne på gården, men livet är ju så ibland. Man får inte allt som man vill ha.

Och med tanke på att jag kunde "rädda" gården, så får jag nöja mig med det för stunden. Men en egen häst kommer jag att ha någon gång i framtiden, var så säker. Vem vet, kanske en avkomma från Tineke....

Sitter här och försöker komma på vad jag ska skriva. Inser att det är tomt... nada, absolut ingenting dyker upp i huvudet som man skulle kunna berätta om.

Det kanske beror på värmen....

.... eller att jag har jobbat 72 h den här veckan som gått.

...eller så har jag ett ointressant liv.

Iof så vet jag att det inte är det sista alternativet så det borde väga mellan värmen och arbetstimmarna.

Blev en lång dag idag.

Vaknade 04:10 eftersom jag hade en blåsa som inte kunde expandera mera än vad den redan hade gjort. Lite surt med tanke på att jag bara hade 25 minuter kvar innan klockan skulle ha ringt. Så efter toalettbesöket var det liksom ingen idé att gå och lägga sig igen. Hade man gjort det så hade jag ändrats från någorlunda pigg till zoombie på ... ja, 25 minuter.

Så det var bara att fixa frukost, göra sig iordning för att sedan ta med sig Humla och dra iväg på jobbet. Satt i lastbilen vid 05:30 och hade siktet inställt på Östrand.

När det var klart, var det till att vända tillbaka till Stockvik för att lasta på oxygen.

Det som är "jobbigt" med att lasta just nu, är att de håller på att reparera plattan. Detta resulterar i att det tar ca 25 minuter längre tid fylla ekipaget. PER GÅNG! Ni kan ju räkna ut hur många timmar man tappar, om man har fyra fyllningar på en dag. (Idag hade jag bara två).

När det var klart var kompassen riktad norrut, närmare bestämt Foppa-land. Husum var första anhalt och sedan Domsjö.

Men jisses vilken tid det tog på respektive ställe. Vet inte vad jag gör för fel, men i Husum tog det 54 minuter att tömma släpet. Brukar ta 45-47 minuter. Iof blev det nästan fullt (fattades 1,5 ton) men ändå känns som att det inte ska ta sådan lång tid....

Så jag kom inte iväg från Husum förrän 14:15. Redan där började jag inse att mitt 12 timmars pass skulle gå åt helvete. Istället för 12 timmar blev det 13½ timme.

1½ timmer låter ju inte så mycket, men med tanke på att jag ska jobba 6 st 12 h pass den här veckan så vill man ha så lite övertid som möjligt.

Men men, det positiva är ju att det blir mer pengar till mig.    

Hade tänkt skriva ett långt inlägg om hästrallyt som jag var på i helgen. Men jag orkar inte sätta igång tankeverksamheten just nu. Så jag lägger upp lite bilder med kommentarer istället.

Rallybrudarna; Tineke, Naomi och L8.

Veterinärbesiktning lördag.

En törstig Tineke.

                        En avstickare till vandrarhemmet för en välförtjänt hästdusch.

  Maskeradoutfit.

  Har blivit omkörd av några ryttare.

        En trött Tineke...   ... och en trött liten ponny i grannhagen.

Strålande sol, en värme som slår rekord kl 07:15. Vilken tur att jag jobbar kväll, för det innebär att man kan njuta på klipporna i ett par timmar under dagen.

Nice.